diagnoskarlek.blogg.se

"Mamma?"
"Ja?"
"Förlåt att jag är så dum i huvudet"

Detta är något min ena son sa innan han skulle somna igår och orden sitter kvar som en knut i min mage, som en kniv i mitt bröst och som en rejäl tankeställare.

Självklart sa jag till honom som alltid att han inte alls är dum i huvudet, att han är fantastiskt och hur bra han är på olika saker. Att jag älskar honom. Att han är perfekt.

Dessa tankar får min ena son rätt ofta, att han inte duger, att det är något fel på honom, att han inte förtjänar att bli omtyckt och att han är dum i huvudet.

Oftast är det efter nåt utbrott, efter nåt misslyckande, efter för mycket intryck eller efter en del snurrande tankar i hans huvud.

Efter att vi diskuterat en stund brukar nästa mening komma, så och igår.
"Mamma, varför kan jag inte bara vara normal?" "Som vanligt"

Vid detta laget förklarar jag att det inte finns nåt normalt, att alla är unika och att alla är bra och mindre bra på olika saker. Oliver tror mig inte. Han lyssnar men han tror mig inte.

Älskade unge, som jag önskar att du skulle förstå hur bra du är, hur fin du är och hur mycket vi älskar dig.