Funktionsnedsättningar syns inte alltid
Ofta får jag höra "va, har din son en diagnos?" Ibland en lite chockad blick, förvånad blick, lite besvärad blick, och ibland en hemsk fast välmenande kommentar.....
En kommentar som i all välmening blir enormt kränkande. Inte bara mot mig som förälder utan främst mot min son. "Men han som är så snäll?", Men han som är så normal?", men han som är så duktig?"
Varje gång en sån kommentar fälls vill jag bara skrika rakt ut! Jag vill skrika hur fantastisk min son är. Att min son är inte bara normal, snäll och duktig, han är grym på fotboll, duktig på att göra volter, en fantastisk vän, han är charmig, artig, ödmjuk, empatisk och har 100000 fler bra sidor precis som alla andra barn.
Ordet normal kan få mig så upprörd, illamående, arg, används det ens längre? Tydligen, då jag hört det allt för många gånger. Vad är normalt? Vem är normal? Och när är man normal? Vad definierar en normal människa? Ett normalt barn?
Jag har inget svar på det, den som har det får gärna kontakta mig.
Snäll är ett ord som väcker nästan lika mycket känslor som ordet snäll, snäll borde också begränsas i människors ordförråd. Snäll är man när man gör en bra gärning? Men när man inte gör det, är man dum då? När man inte gör nånting, vad är man då? Ingenting?
Jag skriker aldrig rakt ut, istället så förklarar jag om möjlighet finns. Att en diagnos inte syns på utsidan. Att min son är just allt det där. Han är både "snäll", "normal" och "duktig". Han har en NPF diagnos och det är en funktionsnedsättning men Han är inte bara det, han är unik, fantastisk, empatisk, härlig, har humor, är mysig, en bra kompis och han är så bra på alla sätt och vis ❤️.
Och normal, vad är det egentligen?
